Mattes sockergryn! Astrid kom till oss som en bonus. Hon var vår kloka hund som var min stora läromästare. Med henne fick jag utveckla mitt tålamod, humör och lugn! Passade det inte lilla damen la hon ner verksamheten. Blev jag arg gick hon helt enkelt därifrån och kom inte tillbaks förrän jag fjäskat rejält.
Med Astrid tränade jag framförallt jakt med dummies. Hon var en fullständigt orädd hund.  Hon slängde sig glatt i vad som helst (gärna lera) och hämtade in allt jag bad om. En underbar hund som älskade att sitta i knät och att ligga på mattes kudde. Hon hade också en stor passion för öl! När hon fanns i närheten gällde det att hålla i glaset.
Astrid tyckte om alla hundar. Hon muckade aldrig någonsin gräl, och ingen muckade med henne. Hon var min klokaste! Det är Astrid som var min andra hälft, hon som bar min glädje och min sorg. Hon förstod allt, och förlät. Alla ni som haft förmånen att få ha en ”Astrid” förstår, eller hur!

När hon nästan 13 år gammal fick ett epileptiskt anfall blev vi självklart oroliga. Och i stället för att hämta sig blev hon kroppsligt sämre även om hon var lika pigg och glad som alltid. När anfall två kom efter bara tre dagar blev hon helt förändrad. Vi valde då att låta henne somna in medan hon hade kvar sin fantastiska värdighet. Hon somnade lugnt in i mina armar och lämnar ett stort blödande sår i mitt hjärta. Astrid, jag glömmer dig aldrig. Puss och Kram din matte.