Så kom han äntligen, vår Moyo. En mörk vinterkväll klev han in genom dörren, så självklar, trygg och glad! Vilde adopterade direkt sin lilla systerson och var fullt upptagen med att lära honom allt om livet. Han fortsatte att visa framtassarna! Så trygg och stabil men ändå full av upptåg! Inget skrämde honom, men däremot skrämde han mig genom att springa fortast, hoppa längst och dyka från högsta klippan! Han var genomsocial och lindade hela familjen kring sin lilla tass!!
Prinsen var verkligen den gulligaste hund jag någonsin träffat. Han älskade allt och alla och var vänligheten själv. Det var bara när idolen Vilde var med som han kunde morska upp sig lite. Vi valde att fokusera på jakten, och kul, det hade vi!! Många smeknamn hade han; Moysing, Moysgoys, minigrisen, Goysingen. Min miniprins!! Han genomförde ett BPH (nya mentaltestet) med den ära. En trygg kille som snabbt arbetade sig framåt i banan på ett stabilt sätt. Totalt oberörd av skott! (såklart hade han hoppats att en fågel skulle kastats…) Det var en spännande kille jag hade. Tyvärr fick han fått problem med sin mun vilket gjorde att vi fick lägga det mesta av tävlandet på hyllan. Men tränar gjorde vi gärna, Moyski och jag. Vi roade oss också med Nosework vilket han tyckte var toppen!
4 dagar innan han skulle fylla 10 år blev han akut dålig. Det visade sig vara en brusten mjälte med tumörer som spridit sig till andra organ. 10 timmar efter han blev dålig fanns han inte mer. Vi är fullständigt i chock och kommer aldrig att glömma den genomsnälla lilla Moyo som alltid var så glad. Sov så gott min älskade hund.