Lovis

Lilla Lovisloppan, mitt första val. Det var Lovis jag ville ha! Och henne fick jag!!! Tanken var att vi skulle träna det mesta som vi kom överens om. Helst lydnad och jakt. Men Lovis var otroligt ljudkänslig så jakten fick vi lägga på hyllan och träna skott i lugn hemmiljö. Lydnaden tog tyvärr aldrig riktig fart, men träna det var också kul!
Däremot kom agilityn in i vårt liv med buller och bång. Yes sa Lovis o jag hängde på. Efter diverse kurser vågade vi oss på att starta. På vår fjärde off start fick vi vår första pinne i hoppklassen. 2009 skulle bli ”vårt” år, men anaplasma och en livmoder full av vattencystor satte stopp för det. I stället tränade vi på att stå ut med brödrostar, dörrar o annat som gnisslar och låter. Vi startade iaf på specialen o diskade ut oss, ringrostiga som vi var. Men kul hade vi och det är det viktigaste. Min lilla gumma älskade när det bara var hon och jag. Lovis gick hos en sjukgymnast sedan våren 2010 och mådde fram till slutet riktigt bra med stöd av cartrophen. Hon kunde till och med hänga på de andra ute i skogen och följde med på alla promenader tills det bara var någon vecka kvar av hennes liv. De sista månaderna började hennes mage krångla och till sist stod det klart att hon hade cancer. Den 11/1 – 17, bara två dagar efter diagnosen, lät vi henne somna in. En fantastisk liten hund som lämnar ett stort stort tomrum efter sig.